1850-1899
I mitten av 1800-talet genomfördes många genomgripande ekonomiska reformer, till exempel skråväsendets avskaffande (1846), aktiebolagslag (1848), fri in- och utvandring samt fri rörlighet inom landet (1860), näringsfrihet (1864) och frihandel (1865).
Därigenom skapades helt nya möjligheter att starta och driva företag. Detta gav starka impulser till den ekonomiska utvecklingen i hela landet. En rad nya industrier etablerades i Stockholm. Från 1800-talets mitt fram till sekelskiftet ökade Stockholm befolkning från 90 000 till 300 000 personer.
Stockholms hamns andel av Sveriges import låg under perioden 1850-1900 konstant kring 30 procent och behöll positionen som landets största importhamn. Importen gick både till regionens konsumenter och industrier. Även en stor del av Norrlands import av konsumtionsvaror gick över Stockholm.
Stadens andel av exporten sjönk samtidigt från 40 till 10 procent. På 1860-talet blev Göteborg landets största exporthamn. Över Stockholm gick i stor utsträckning högbearbetade varor som maskiner och redskap från stadens och Mälardalens verkstadsindustrier.
Det fanns flera anledningar till Stockholms minskade relativa roll som exporthamn: En kraftigt ökad export från den norrländska industrin som gick över norrländska hamnar (utom under svåra isvintrar då Stockholms hamn utnyttjades). En fortsatt förskjutning av handeln mot Västerhavet. Järnvägsnätets utformning som gjorde att inte minst Bergslagens produkter kom att gå över Göteborg, Gävle och Oxelösund.
1870-talet innebar en vändpunkt för Stockholm som redarstad. Sjöfarten förändrades i tre avseenden. Hittills hade segelfartyg dominerat i en krympande handelsflotta. Nu kom ett genombrott för ångfartygen. Dessutom skedde en förändring i rederiernas bolagsform. Tidigare hade sjöfarten dominerats av partrederier. Dessa drevs av flera personer under gemensamt ansvar. Men ett partrederi var ingen egen juridisk person. Nu blev aktiebolaget den vanliga bolagsformen. Aktiebolaget var en egen juridisk person och kunde lättare anskaffa kapital. Den tredje förändringen var att stadens ångfartyg nu började gå i trafik utanför Östersjön.
Ett viktigt Stockholmsrederi blev Rederi AB Svea, grundat 1871. Ett annat viktigt rederi var Nordström & Thulin, som hade grundats 1850.
Ångfartygen började gå i livlig trafik lokalt, regionalt, inrikes och utrikes. Från 1872 hölls med hjälp av isbrytare en isränna öppen in till Stockholms hamn under de flesta åren, framförallt för postångfartyg. År 1894 fick Stockholm den första reguljära ångbåtsförbindelsen med finska fastlandet (Hangö). Däremot försvann med ångfartygens genombrott direktlinjerna på Stockholm från transoceana hamnar. Hamnar i Holland och Tyskland blev nu omlastningshamnar för denna sjöfart.
År 1850 anlades en ny sluss vid Söderström och två torrdockor byggdes på Beckholmen, allt konstruerat av Nils Ericson. Stadens hamnar byggdes ut och moderniserades för att anpassas till ångfartygen.
År 1875 påbörjades en utbyggnad av Stadsgårdshamnen och fyra år senare startade bygget av Värtahamnen. Stenkajer anlades längs stränderna och bottnarna muddrades så att fartygen kunde gå in till kaj. Staden skaffade de första ångkranarna.
Järnvägen
Stockholm blev en viktig knutpunkt för det svenska järnvägsnätet. Första järnvägen var Västra stambanan till Södertälje 1860 (hela banan klar till Göteborg 1862). Därefter tillkom ytterligare en statlig järnväg (Norra stambanan; öppnad till Uppsala 1866) samt sex enskilda banor eller järnvägsnät: Västeråsbanan (1876), Roslagsbanan (1885), Saltsjöbanan (1893), Nynäshamnsbanan (1901), (Norra) Lidingöbanan (1907) och Arlandabanan (1999).
Järnvägen kom också att utnyttjas för att effektivisera hamnarbetet. Det första hamnspåret anlades från stambanan till Stadsgården 1870. Alla stora hamnar fick sedermera hamnspår. Som mest omfattade i hamnspåren 65 kilometer.
Järnvägen innebar inledningsvis inte något större avbräck för den lokala varutillförseln till Stockholm. Sjöfarten kom fortfarande att dominera denna trafik. Däremot innebar järnvägen att Stockholm minskade i betydelse som exporthamn.
Gävle fick flera järnvägsförbindelser till Bergslagen. En malmbana anlades från Grängesberg i Dalarna till hamnen i Oxelösund. Än större betydelse hade Bergslagernas Järnvägar (BJ) som var Sveriges största enskilda järnvägsföretag och under sin första tid även landets största enskilda företag.
Bolaget bildades 1872 efter att ha fått koncession för Bergslagsbanan Göteborg–Falun. Den 50 mil långa banan öppnades 1875–79. Ägargruppen dominerades av handelshus i Göteborg, bruksföretag i Bergslagen och Göteborgs stad. Huvudsyftet var att transportera bergslagsprodukter till hamnen i Göteborg och därmed avleda trafik från ostkustens hamnar.
Det hade kanske varit möjligt för Stockholm att möta utmaningen från BJ genom att engagera sig i bygget av Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägar och genom den locka trafik till Stockholms hamn. Men här visade de styrande i Stockholm föga intresse.
Läs mer om Nils Ericson, känd som järnvägsbyggare och projektledare
Bild: Stockholmskällan. Utsikt över Slussen (beskuren).